Recension: Återfall - Plague (7")

(Recension från Tragedi #2)

Återfall - Plague (7")
aterfall666.bandcamp.com
(ppprecords@hotmail.com)

Det här är Återfalls andra 7". Denna gång släppt av PPP Records. Dom har fortfarande det där Driller Killer-soundet i sin musik. Kanske lite mer metal den här gången dock. På ont och gott. För mig är det mycket på gott, jag gillar verkligen Återfall. Råheten och den brutala kraften tilltalar verkligen mig. Och jag brukar inte gilla sånna här tunga mörka sångröster men det passar, mycket på grund av allt reverb. Allt passar ihop så perfekt. Jag är inte tokintresserad av metalcrust men vissa band lyckas och det tycker jag att Återfall gör. Jag tror att om Assück skulle spela crust hade dom låtit rätt mycket som Återfall. 

Recension: Trubbel - Gör om gör rätt (7")

(Recension från Tragedi #2)

Trubbel - Gör om, gör rätt (7")
http://trubbel.bandcamp.com/
(Alleycat records)

Jag har inte hört särskilt mycket av Trubbel tidigare. Trubbel är ett Göteborgsband och dom har den där klassiska Göteborgspunken ala Troublemakers och Attentat i sig. Hög klass håller dom också även om dom inte når ända fram till t.ex Troublemakers. Trubbel medverkade på Turist i tillvaron #2, och som ni vet får bara bra band vara med på de samlingarna, därför fick Trubbel vara med. Om man lyssnar på deras tidigare skivsläpp är det mycket mer rock n roll-feeling i den här skivan, liiite åt rockabillyhållet nästan på grund av gitarrerna. Jag gillar Göteborgspunken och jag tycker Trubbel ska fortsätta precis som dom gör, deras låt "Inget har hänt sedan sjuttiosju" är en av de bästa punklåtar jag hört på länge. Det är svårt att sitta still. 

Recension: Pastoratet - Sexpack (CD)

(Recension från Tragedi #2)

Pastoratet - Sexpack (CD)
www.pastoratet.se
(Idiot records)

Pastoratet är en ny bekantskap för mig. Och en riktigt postiv. Dom låter en hel del som gamla Cosa Nostra faktiskt. Det är 6 låtar på den här skivan och jag tycker om de allesammans. Jag har börjat tycka om när det inte är alltför många låtar på en skiva, man får liksom mer kontakt med hur bandet låter. Den här genren var som ni vet ganska populär på 90-talet och Pastoratet bildades faktiskt redan 1992 men hette Väs på den tiden. Deras punkrock är välspelad och i ett bra tempo med mycket melodier. På något sätt tycker jag mig också kunna höra lite NOFX i Pastoratet, framförallt i den bästa låten "Enligt säkra källor". Mången är de band som försökt sig på den här musikstilen, vissa har misslyckats men Pastoratet har lyckats. 

Recension: Rännstensorkestern - Finns det hopp? (CD)

(Recension från Tragedi #2)

Rännstensorkestern - Finns det hopp? (CD)
http://rannstensorkestern.wix.com/rannstensorkestern
(I'm a second class kid)

Rännstensorkestern har medverkat på två av mina samlingar. Jag gillar dom verkligen. Dom spelar riktigt bra och skön punkrock med mycket gitarrmelodier. Dom låter faktiskt ganska orginella. Jag har inte direkt någon aning om hur gamla medlemarna är men det låter moget både i text och musik. CDn innehåller 9 låtar och tillhör ett av Sveriges mest intressanta band i denna genre. Dom kan tävla lite med Vånna Inget. Det finns verkligen en själ i musiken. Om jag ska jämföra Rännstensorkestern med några kanske det skulle bli Charta 77, även om Charta kanske kör lite mer rakt på. Med alla gitarr-riff och melodier blir det aldrig långtråkigt. Favoritsånger är "Kattsång" och "Förbrukat material".

Recension: Killbite - Brilliant hell (10")

(Recension från Tragedi #2)

Killbite - Brilliant hell (10" vinyl)
killbite@gmx.de
www.breakthesilencerecords.com

Det ligger en grå och dyster känsla över Killbite. Texterna, musiken och omslaget har så många nyanser av svart och grått och det är bara mysigt. 6 låtar allt som allt och det är helt perfekt för mig eftersom jag lätt blir uttråkad av för många låtar. Dessutom är Killbite riktigt dynamiska, jag har inget problem att köra den här skivan om och om igen. Musiken då, jag tycker dom påminner lite om Tragedy och Wolfbrigade blandat med lite dödsmetall. Som sagt, förortsmiljön på omslaget är riktigt mysigt, jag vet inte varför jag älskar det här gråa, men nu är det helt enkelt så. Ljudet är så powerfyllt och mäktigt, det här är brutalt från början till slut. Killbite är från Bremen men jag gissar på att mycket influenser kommer från Sverige. Missa inte intervjun i Schizo Fanzine 10.

Recension: Djävulen Möblerar Om - Universum i en kub (7")

(Recension från Tragedi #2)

Djävulen möblerar om - Universum i en kub (7")
www.facebook.com/DjavulenMoblerarOm
(jerrykobramusik@gmail.com)

Jag har aldrig hört talas om Djävulen Möblerar Om förän jag fick den här skivan. Jag kan inte heller hitta särskilt mycket info om dom. Jag vet inte ens riktigt om det är ett band eller om det är ett nytt projekt av Malte från Malte X. Det är två låtar på den här skivan och ingen av dom gör mig särskilt glad i hågen. Jag får lite Coca Carola-känslor och jag skulle inte bli förvånad om Beat Butchers en dag tar tag i det här bandet. Det är alltså Svensk vanlig punkrock. Men det är klart, jag ska inte såga ett band jag bara hört två låtar med, däremot kan jag såga den här skivan och hoppas att dom blir bättre i framtiden. 

Recension: Finnegan's Hell - Drunk, sick and blue (CD)

(Recension från Tragedi #2)

Finnegan's Hell - Drunk, sick and blue (CD)
www.finneganshell.com 
(Heptown Records)

När Finnegan's Hell bildades tyckte bandet att det absolut fbehövdes fler band inom Celtic punk genren. Jag älskar Irländsk folkmusik sedan länge men är väldigt kräsen, framför allt när det gäller de band som mixar irländskt med punk. Jag tycker att Finnegans Hell lyckas rätt bra, dom är långt ifrån lika exprimentella som t.ex Sir Reg men det gör inte mig något då jag tycker om det raka och det enkla. Musikaliskt passar det mig men jag stör mig lite på sången, jag vet dock inte om det är accenten eller rösten. Dom blandar eget material med låtar som Galway Races och Molly Maguiers, den senare tycker jag dom gör riktigt bra. Några andra saker jag tycker om är att dom inte spelar så förbannat snabbt, sen tycker jag verkligen att dragspelet fyllen en stor funktion. Jag har egentligen inte så mycket att gnälla över förutom sången som jag ändå trots allt står ut med. Skivan innehåller 10 låtar och jag skulle inte bli förvånad som Finnegan's Hell snart kommer att spela runt ute i Europa (läs Tyskland). Förvänta er inte något Dropkick Murphys, näe Finnegan's Hell låter mer som The Tossers, Blaggards och alla andra liknande band. Om jag ska anmärka på en sista pryl är det att Finnegan's Hell inte är särskilt orginella. 

Recension: Bina / The Lost Boys (Split CD)

(Recension från Tragedi #2)

Bina - Så less på att va en nolla / The Lost Boys - Lost N Found (Split CD)
facebook.com/BINAswe
elande_records@hotmail.com

Hur ska man få ihop det här då. Det är en split-cd med Bina, ett soloprojekt, Bina spelar även med The Lost Boys och båda akterna är nya bekantskaper för mig. Jag tycker Bina är rätt nyskapande och det som slår mig först är sången som har en stor portion av det där aggressiva desperata som bl.a Micke Alonzo har i sin röst. Musiken i sig är ganska melodiös men det betyder inte detsamma som glad, näe när jag tänker efter påminner inte bara sången om Alonzo, helheten påminner även om Stockholms Negrer blandat med Sighstens Grannar. Det är riktigt jävla bra och av de 5 låtarna är de bästa spåren är "Bazooka" och "Verklighet". The Lost Boys bränner också av 5 låtar. Det doftar en hel del streetpunk om det hela och det är ett sjusärdeles ös. Tyvärr får jag inte ut så mycket av The Lost Boys, dom är inte dåliga men efter att ha hört Binas bidrag blir man lätt uttråkad.  

Recension: Dråp - En naturlig död (CD)

(Recension från Tragedi #2)

Dråp - En naturlig död (CD)
drapcrust.bandcamp.com/

Jag känner mig som Idoljuryn när dom hittar en riktigt bra artist, jag vill stå upp och vara helt glad och applådera. Men det är svårt till Dråps musik, jag sitter mest kvar i soffan och känner mig rå, ond och brutal, för det är så jag vill beskriva det här förbannat underbara manglet. Jag antar att Skitsystem snurrar ofta på skivtalriken hos bandet och Skitsystem får fan passa sig. Texterna är jävligt svarta och det passar bra. Alltså grindpartiet i "Förstörd" är inte att leka med. Det jag funderar lite på är hur Dråp låter live, för på skiva är allt så jävla fett. Skivan innehåller 10 låtar, jag tror det är helt perfekt att inte bränna av för många, eller vafan, det skulle funka för jag tycker inte det finns en tillstymmelse till att bli enformigt. Du som gillar Skitsystem, Driller Killer, Disfear m.fl... nu har du fan ett till band att gilla, Dråp.

Recension: Bleak Outlook - The Flat EP (Demo)

Bleak Outlook - The Flat EP (Demo CD)
facebook.com/bleakoutlookpunk

Här är ett gäng gubbar från Eskilstuna som besitter en jävla erfarenhet när det kommer till punkrock (Jörgen från WC/Baditudes bl.a). Musiken är väldigt 77-inspirerad och då främst från den brittiska scenen. 3 ackord, no more no less. Det som slår mig, även om jag kan ha fel, är att Bleak Outlook kanske försöker lite för mycket att låta som Menace, Dead Boys eller The Damned istället för att köra ett eget sound. Nu är ju inte det några dåliga band att låta som så jag ska inte gnälla på det. Det här är bandets debut och jag tycker att den är helt klart godkänd även om det inte är några orginella mästerverk. Däremot är 77-punken något jag verkligen gillar och jag tror att den äldre populationen av punkare kommer att älska Bleak Outlook. Med lite mer egna idéer skulle även en halvgammal jävel som jag älska Bleak Outlook. 5 låtar delat på dryga 7 minuter där “Settle for nothing gör starkast intryck på mig. 

Recension: Prins Carl - Bow to no one (LP)

Prins Carl - Bow to no one (LP)
facebook.com/prinscarlpunk (Noise of Sweden)
Fyra år har förflutit sedan Västeråsarna släppte sitt förra album. Prins Carl är så bra att dom borde släppa nytt varje år. Jag skulle faktiskt vilja gå emot pressbrevet (och därmed flera recensioner jag läst) om att Prins Carl gått tillbaka till hur dom lät på debutskivan. Jag tycker snarare att dom hållt sig till sitt eget sound hela tiden men samtidigt utvecklat det soundet med åren. För er som inte vet levererar Prins Carl ösig melodiös streetpunk av högsta klass. Enligt mitt tycke ett av de bästa aktiva banden. Det är lätt att kasta in Prins Carl bland band som Booze and Glory, Lion’s Law med flera, men jag tycker även att dom har en råhet i stil med The Casualties och One Way System. På det sättet är Prins Carl rätt unika, jag kan inte se att dom låter som något annat band. En stor del av det som frambringar bandets råhet är Johans sång. Skivan är förbannat stark, men av de tio låtarna diggar jag mest till de melodiösa låtarna “I only had a few”, “Rats” och “It’s what I want” där dom i den sistnämnda bevisar att fyrtakt är jävligt mäktigt. Skivan är släppt i 250 ex så skynda att köpa.

Recension: Belta 53 - Ingen vinner

Belta 53 - Ingen vinner (CD)
facebook.com/Belta53

Här har vi ett band som jag tycker att det osar väldigt mycket 90-tal över både vad det gäller produktionen och musiken. Det är något fritidsgårdskt över Belta 53. Det behöver inte alls ses som något negativt. Musikaliskt ligger det någonstans mellan rockig punk och en del grungetendenser, precis så som många band lät på 90-talet som inte tog steget ända ut till att spela renodlad punk. Nu ska ni ju även veta att jag vurmar rejält för 90-talet, dock var inte grungepunken min pryl. Men jag tycker ändå att Belta 53 får till det. Dessutom passar Jojos sång bra till helheten. Texterna känns väldigt personliga, jag kan nästan tänka mig att dom är skrivna med Jojos dagbok som grund. Framför allt gillar jag “Annas Ligister”. Den nästan 20 minuter långa skivan innehåller 6 låtar blandad glädje och melankoli.

Recension: Self Surgery - Demo 2016 7"

Self Surgery - Demo 2016 (7")
Defiant Hearts Records
facebook.com/selfsurgeryhc
Umeå levererar återigen hardcore som är fullständigt lysande. Vid första lyssningen lurades jag av första låten "Savior" som förvisso är bra, det känns fan väldigt mycket MDC över den. Men efter det kommer det jag verkligen går igång på när det doftar Minor Threat och Gorilla Biscuits med en riktigt desperat vokalist, inget får mig mer på tårna än sång som är så desperat och kanske inte riktigt alltid följer takten, ångestvrålet i No Excuse är underbart. Det är skönt med tempoväxlingarna också, passar perfekt på dansgolvet om man lider av kass kondition. Skivans bästa låt är antingen andra spåret "First Draw" som har allt jag nämnt ovan. Men jag gillar även sista låten Backstreet. Det finns någon positiv naivitet över hela skivan också som jag inte riktigt kan förklara men det känns så jävla äkta. De sju låtarna klockar in på drygt 9 minuter men räkna snarare med minst 27 minuter för du kommer vilja spela den igen och igen. Det blir intressant att höra kommande prylar då jag har en känsla av att Self Surgery bara kommer att bli bättre och bättre. (7/10) 

Recension: Socialstyrelsen - D-takt för dig som inte orkar mer CD

Socialstyrelsen -
D-takt för dig som inte orkar mer (CD)
facebook.com/socialstyrelsenpunk
Eftersom jag inte lyssnar frekvent på den här formen av crust tycker jag det är ganska uppiggande när det ramlar in en skiva då och då och Socialstyrelsen gör det riktigt bra. Det handlar alltså om Martyrdöd-liknande crust. Melankoliska melodier tillsammans med ett jävla mörker. Däremot är det inte överdrivet mycket slingor, Socialstyrelsen lyckas balansera musiken jävligt bra för att den ska intressera mig. Det skulle inte förvåna mig om Halvfabrikat Records kommer bli inblandade i deras kommande skivor. Tillsammans med Irritation skulle jag vilja placera Socialstyrelsen strax under Skitsystem. Det är en riktigt fläskig produktion där allt sitter som en smäck. Texterna är inte direkt orginella, det handlar om ond bråd död vilket man förstår genom låttitlar som Ännu en domedag, Död och begraven samt Sista Hoppet. Den sistnämnda är nog fan skivans bästa låt. Jag rekommenderar alla som gillar mörk crust med ett jävla tempo att tjacka den här skivan, du blir inte besviken. 17 låtar mangel på 23 minuter. (6/10)